Första kullen


"Tips och erfarenheter kring att starta uppfödning"

 2002-01-25

Jag hade massor av frågor och funderingar inför min första kull kattungar och inför starten av vår lilla uppfödning. Nu när vi har vår uppfödning och har gått igenom allt från att köpa den första avelskatten till att få en egen kull vill jag dela med mig av mina erfarenheter och samtidigt passa på att ta upp en del kring det praktiska kring registrering av stamnamn, kattungar mm.

Planering av kattköp
Redan när jag bestämde mig för att skaffa katt så visste jag att jag ville ha två. Var inte helt säker på vilken ras jag ville ha, men efter att ha träffat uppfödare från Ragdoll, Siames och Birma så var valet enkelt. Birman var helt fascinerande med sina fina vita sockor, mjuka päls, blå ögon och lugna temperament. Jag köpte min Leo från Possums uppfödning. Måste erkänna att jag inte riktigt visste då vilken fin katt jag fick köpa. Har insett detta först efter att ha deltagit på div. utställningar och lärt mig mer och mer om birman. Leo är en underbart fin katt både fysiskt och psykiskt och jag är så tacksam för att jag fick köpa honom.

Efter Leo började jag leta efter katt nummer två, en honkatt. Jag ville helst ha någon som inte var släkt med Leo eftersom jag hade en önskan om att så småningom få en egen kull. Jag trodde att det skulle vara lätt att få köpa en fin honkatt, men det visade sig att det var kö till de med som var både utställningsmässiga och lämpliga för avel hos de flesta uppfödare och att i många fall behöll uppfödarna själva de finaste. Insåg att jag måste dra ner på kravet att hon skulle vara utställningsmässig och istället koncentrera mig på en fin hona för avel.

Hittade min Wanja hos uppfödaren Aspenhills. Det var kärlek från första besöket. Hon var "dubbelt" så stor som sina systrar redan från början och väldigt pigg och busig. Hon har inte fina markeringar på baktassarna, tvärsom faktiskt, men hon är stor och har ett väldigt fint temperament. Leo blev störkär i Wanja och det är ingen tvekan om att de verkligen älskar varandra.

Nu hade jag alltså de två katter jag planerat att köpa. Väntade på att Wanja skulle växa till sig och bli redo för att få sin första kull. När hon löpte första gången blev det inget resultat och inte heller andra gången. Jag började misstänka att Leo inte klarade av sin uppgift, att något kanske var fel. Därför tackade jag när han fick en förfrågan från en annan kattflicka, Tilde. Det visade sig vara rätt taktik, hon fick två fina pojkar.

Efter Leos utflykt ökade hoppet om en egen kull och vi väntade spänt på att Wanja skulle börja löpa igen. Efter att hon slutat med sina p-piller tog det nio veckor. Den här gången var Leo mer bestämd och visste verkligen hur det skulle gå till. Efter tre veckor kunde vi se det att Wanjas bröstvårtor ändrade storlek och färg så det var bara att börja vänta på kattungarna.

Efter att Wanja blev dräktig förändrades hennes beteende, hon blev nästan ointresserad av oss och gick bara in för att äta och sova. Vi förstod att det bara var att acceptera detta och låta henne sova i fred. När åtta veckor passerat började den verkliga väntan. Vilken dag skulle de komma? Hade vi räknat rätt? Kommer någon av oss att verkligen vara hemma när kattungarna kommer? Hur många är de? Duger bolådan eller vill hon föda på någon annan plats? Hade vi allt hemma som behövs? Massor av funderingar och frågor som jag misstänker att alla har när det är dags för den första kullen. Jag hade hjälp av böcker och information jag hittat på nätet.

Trots att vi tyckte att vi var förberedda så blev det inte riktigt som vi tänkt oss och framförallt lite väl dramatiskt för mig som inte varit med om vare sig människo- eller djurförlossning tidigare. Tack och lov har min sambo varit med om båda så han var lugnet själv.

Det fanns igen tvekan om när det verkligen var dags. Wanja hade letat boplats hela dagen och slutligen bestämt sig för en låda med mjukisdjur, inte den fina låda som vi snickrat och målat. Hon flämtade och ville varken äta eller dricka så vi insåg att nu är det nära. Vi bar in mjukisdjurslådan i närheten av den riktiga bolådan för att lätt kunna lyfta över henne efter att hon fått första ungen. I bolådan hade vi förberett med värmedyna. Den visade sig vara jättebra under de tre första veckorna då kattungarna har en lägre kroppstemperatur.

Det tog tid innan den första ungen kom, min sambo lade sig för att sova lite och jag höll Wanja sällskap. När jag slumrade till en halvtimme kom den första ungen. Wanja hade hoppat ur lådan och fött den på min morgonrock som oturligt nog låg på golvet. Hon hoppas rask in med ungen i garderoben och placerade honom ensam på en hylla. Han såg liten och livlös ut. Jag blev lite småchockad stundens dramatik och blodfläckar och drabbades av lätt handlingsförlamning. Väckte dock min sambo som handlingskraftigt tog upp den lille och började massera. Han lade ner honom i bolådan på värmedynan och jag skulle hämta Wanja. Hon var ännu mer chockad än jag och bestämde sig för att inte vara med genom att gömma sig långt in i garderoben. Jag fick verkligen anstränga mig för att få ut henne.

När jag placerade henne i bolådan så lugnade hon ner sig lite och kikade på vad min sambo höll på med. Kattungen visade livstecken och pep lite ynkligt. Vid varje pip slickade Wanja på honom och slutligen hade hon fattat vad hon skulle göra.

Vi trodde oss ha känt innan att det skulle vara minst två kattungar så nu började väntan på nästa, men den kom aldrig. Wanja visade lite tecken på värkar men de försvann. Efter lång väntan och försök att ringa veterinär, som inte svarade så började jag inse att det blir nog inga fler ungar. När det gäller tillgång till veterinär så lärde jag mig att inför nästa gång i god tid verkligen ringa och försäkra mig om att någon finns tillgänglig under förlossningen.

Dagen efter var allt stabilt med den lille, han åt och sov och Wanja skötte om honom. Hon åt också, men verkade inte helt ok. Jag tänkte att hon säkert var trött efter förlossningen. Dag två när jag var på väg till jobbet kom hon ut i hallen och födde fram en till unge, död. Hon hade alltså haft två foster. Jag blev ledsen över att ungen inte överlevt men samtidig väldigt lättad över att hon födde fram honom själv. Honorna kan drabbas av förgiftning annars med riktigt allvarliga komplikationer. Så här efteråt har jag fått höra att det är bra att åka in med honan för röntgen om hon bara får en unge. Det är ofta som det finns någon mer unge kvar då.

Under själva förlossningsnatten hade jag problem med att få ungen att börja äta, men genom att massera Wanjas bröstvårtor så kom mjölken till slut igång efter ca tre timmar. Har hört att det kan gå upp till ett dygn utan problem men när man väntar och inte vet detta så känns tre timmar som väldigt lång tid.

Efter att Wanja fått fram den döde blev hon mycket lugnare och började ägna sig åt den lille. Tack vara värmedynan kunde hon göra lite utflykter från bolådan, men hon lyssnade alltid uppmärksamt efter minsta pip. Vi såg från början att vi fått en liten kille och vi misstänkte att det var en blåtabby, vilket det också visade sig vara. Eftersom han blev ensam i kullen fick han så mycket mat han bara orkade och ökade i vikt därefter. När han var tre veckor hängde magen nästan i golvet när han tultade runt. Han blev snabbt familjens favorit och jag började bäva för den dag han skulle flytta. Vi hade från början bestämt att om det blir en fin honkatt ska vi behålla henne, men alla andra ska säljas. Gissa om jag hoppades att min sambo skulle ändra sig och vilja ha honom kvar? Även om jag insåg själv att det inte var någon bra lösning med tanke på att han då skulle få vara kvar hos mamma när han blev könsmogen.

Eftersom han skulle säljas så annonserade vi på Birmasällskapets sajt och fick flera svar. Insåg att det inte var helt lätt att hitta rätt hem, särkskilt inte när jag egentligen inte ville sälja honom. Skulle jag sälja honom ville jag sälja till någon i närheten av Uppsala, där vi bor, så att vi skulle kunna få följa hans uppväxt lite. Därför blev det direkt nej när en uppfödare från Danmark hörde av sig. Efter flera kontakter med olika intresserade började jag misströsta eller snarare hoppas på att vi inte skulle hitta någon som var god nog för vår lille kattkille. Min sambo tyckte dock att vi skulle försöka lite till så jag tog mitt förnuft till fånga och kontaktade Wanjas uppfödare Aspenhills. De visste att ett par vänner till dem letade efter en mycket speciell birma så vi bokade in ett möte. De bestämde sig för att honom skulle de ha. Typiskt, där rök chansen om att få ha honom kvar.

Det visade sig att de nya ägarna var precis vad vi letat efter. De ville ha en bortskämd familjekatt, kunde tänka sig att ställa ut och hade två birmor sen tidigare. Kunde inte bli bättre. Det var trots detta jobbigt att lämna bort honom. Han och jag hade blivit bästa kompisar och jag visste att jag skulle sakna att bära på honom, busa med honom och ständigt ha honom i hasorna. När jag skriver detta har det gått mindre än en vecka sen han flyttade och fortfarande saknar jag honom hysteriskt. Får rapporter från nya familjen och vet att han redan glömt mig och har det jättebra.

Måste lära mig av detta inför nästa kull så att det inte blir så jobbigt när kattungarna ska flytta "hemifrån".

Lite praktiska saker kring uppfödning
Eftersom det här var vår första kull var det lite praktiska saker att fixa med. Vi bestämde oss för att registrera vår egen uppfödning och betalade in pengar för registreringsavgiften till Sverak. Att registrera stamnamn kostar 1 500 kronor. Efter några veckor fick vi vårt uppfödarbevis. Vi hade redan skickat in registreringen av vår kattunge och får nu skicka in hans stamtavla till Sverak i efterhand för att lägga till vårt stamnamn. När du ska göra en ansökan hittar du blanektten på www.sverak.se och den ska skickas via din kattklubb.

Kostnader
Vilka är då de fasta kostnaderna? Kattungen ska vaccineras och besiktigas, detta går på ca 500 kr tillsammans. Registreringsavgiften till Sverak är 200 kr/kattunge. Det som tillkommer utöver detta om du inte har egen hankatt är en parningsavgift. Den varierar lite beroende på bla hankattens meriter och härstamning. En vanlig prismodell är språngavgift 500-1 000 kronor och sen 500-700 kr per kattunge.

Utöver dessa fasta kostnader så tillkommer kostnaden för maten. Vi gav Casper torrfoder, majsvälling och kattungemat på burk. Mer om uppfödning och vid vilken ålder kattungen äter vad hittar du på www.katter.nu under sektionen uppfödning.

/Yvonne Ronnerfors

Det är jag som är Catimons Casper